Hösten 1994, kapphallsrocken, "Två grabbar..." (plus en inhyrd Johan) äntrar scen och drar av ett par låtar. Två grabbar blir tre, för att till sist bli fyra. Förvandlingen från "Två grabbar..." till "The Bonds" är fullbordad.
Under 1995 och 1996 insåg vi att vi aldrig skulle bli något, en tredjeplats i en hårdrocksdominerad rockfight är vårt högvattenmärke.
1997, ah, på den tiden kunde vi både spela och sjunga hyfsat. Varken tidigare eller senare har det låtit så bra som det gjorde de dagarna i studion när vi spelade in de, hittills, sista låtarna på svenska. Nu ska vi kanske inte förhäva oss, men visst låter det helt ok? Undrar om det berodde på att vi faktiskt musicerade en hel del på den tiden? att Sprätten nästan sätter solot på tjejsnack? eller att P.O. skrev upp vad som låg på vilken kanal? något de andra studioteknikerna aldrig brytt sig om. Eller så berodde det kanske på att vi hade skoj.
1998-2002, den engelska eran. Vi repade för lite, men även ett uteblivet rep är ett rep som räknas i studiecirkelstatistiken. Att driva med Pär i studion blev något av en tradition.
Alla våra studioinspelningar har präglats av en "close enough for rock n' roll"-känsla. Vi har sparat missar som inget annat band skulle ha med ens på en sketen portainspelning, vår engelska, likväl som vår svenska, är många gånger skrattretande, grammatik är för fjollor! Det enda som vi ångrar är att vi utnyttjade hockeykör, tamburin och handklapp alldeles för lite.
Ah,låten som aldrig riktigt blev klar.Vad jag vet så finns den inte på tape.Kanske från nån liveinspelning som nån gjort nån gång för länge sedan.Något sånt sitter inte jag på vad jag vet.Skulle nog krävas ännu en reunion för att få den på sidan.Sprätten,hur fan lekar man egentligen pippibird?
