Historien om Håkan Hellström har berättats många gånger. Ni kan den säkert utantill. Hur en vanlig kille från Högsbo förvandlades till ett fenomen över en natt. Hur han verkade ruska liv i starkare känslor, hetsigare åsikter och vackrare drömmar än någon annan. Sedan dess har vi hittat honom överallt. På listor och dansgolv, i referenser och epigoner, hos unga och gamla. Få artister har satt ett lika omisskännligt avtryck på svensk popmusik.
Och han har gjort det på ett högst ovanligt sätt. Genom att hela tiden utmana sin publik, vägra begränsa sig och konsekvent gå vidare sin egen väg. Oavsett om utflykterna tagit honom till obskyr indie, manisk samba, bitterljuva visor, folklig allsång eller Taubes tango. Gång på gång har han visat att det inte finns några regler för vad man får och kan så länge man följer en inre övertygelse. Och han gör det igen med sitt femte album För sent för Edelweiss.
Arbetet med skivan inleddes under våren 2006. Håkan reste runt i Brasilien med sin sambo och son. Tanken var att åka på sitt livs första semester, men efter bara några veckor blev det svårt att hålla sig borta från musiken. Så han lånade en gitarr, började spela som tidsfördriv, och återvände till Sverige med skisser till ett tiotal låtar. Färgade av såväl äventyrslusta som hemlängtan. Men också av det som brukar kallas att bli vuxen.
– Jag kände tidigt att jag ville göra något mer rakt ut. Förra skivan var ganska lågmäld och återhållsam, nu blev det mer rock än pop, mer känsla än tanke. Sen blir man ju äldre och musiken förändras i takt med det. Du blir ingen ny människa på några år, men det hinner hända en del. Man vrider perspektiv och nyanser något snäpp åt nya håll, säger Håkan.
Precis som på Ett kolikbarns bekännelser har Björn Olsson varit inblandad i låtskrivandet. Men denna gång står Jocke Åhlund (Caesars, Teddybears) som producent ihop med Håkan. Samarbetet föddes i en lyckad remix på singeln Klubbland, vilken även innehöll b-sidan För sent för Edelweiss. Vintern 2007 började inspelningarna i Göteborg och Stockholm, delvis med Håkans gamla band, men främst med nya musiker som Nino Keller, Mattias Bärjed och David Nyström.
– De fick inga demos och vi hade ingen replokal. Jag bara spelade upp låtarna, satte på bandspelaren och körde direkt. Och jag tror det hörs att allt blev till i stunden, att inget är planerat. Det är väldigt speciellt att jobba på en låt i två år och sen liksom bara slumpa bort den, men för mig ger detta det bästa av två världar. Man har en bra låt som spelas på riktigt. Med alla de fel och skavanker som blir när man gör något från hjärtat.
Håkan menar att graden av feghet har sjunkit. Särskilt på de två första skivorna handlade mycket om förberedelser, filande, väga detaljer på guldvåg. Nu var istället målet att fånga fräschören i den allra första tagningen. Då hjärnan går på instinkt och felen blir värdefulla. Somliga låtar som gjorts i mängder av versioner skrotades, medan andra som kom till i ett nafs slängdes in i sista stund. Även textmässigt fick känslan styra.
– Det viktiga är att texterna harmoniserar med musiken. Orden ska förstärka melodierna och tvärtom, det är en helhet som ska skapa en upplevelse. Oftast brukar jag få en bild, särskilt till Björns melodier, och så försöker jag klä den i ord. Ibland utgick jag från andras ögon, ibland fabricerade jag ihop nåt, ibland tog jag in en tredje person. Jag har experimenterat mer så.
Åtta år har passerat sedan de första spelningarna på Göteborgs källarklubbar. 2008 är det Scandinavium och Arenan som gäller. Däremellan har han kuskat runt med Rocktåget och Kalasturnén, besökt allsången på Skansen tre gånger, bjudit på julbordskvällar på Nalen, satt upp föreställningen Från tango till Taube med Sven-Bertil Taube, belönats med grammisar och rockbjörnar och blivit pappa. Bland annat.
– Det är helt sjukt egentligen. Fast vi har ju inte sett slutet än, härifrån kanske det går åt andra hållet, det är okej det med. Det är kärleken till att bara sitta med gitarren i knäet som man hela tiden återkommer till, så har man gjort sen man var femton och lirade mellan läxorna. Plockar du bort den finns inget annat. Därför vet jag att jag kommer att fortsätta med musiken livet ut. Det finns inga andra alternativ.
Verious is an upcoming act in the swedish indiepop/rock scene. So if you want to listen to some fresh and catchy tunes, just go to our site, listen and enjoy!
Vill du lyssna på fräsch och nyskapande indiepoprock från ett hårdsatsande band baserat i Stockholm? Gå isåfall in på vår sida, lyssna och njut och bli först i din vänskapskrets att upptäcka detta underbara band!
Nu är debut singeln "till min syster" släppt online. Finns på Itunes, cdon mfl. Det e mycket på gång. Jag signade precis med skivbolaget Bonnier Amigo och förlaget Bolero.. Avtal har skickats från bokningsbolaget united stage också. Jag har jämförts med dig säkert tusen ggr tror jag! Kul att höra va du tycker!
Bandet den här gången blir:
Christer Nahrendorf: Akustisk gitarr & sång
Alexandra Ekelöf: Fiol
Tobbe Lundman: Akustisk gitarr & elgitarr
Anton Krantz: (slagverk) Conga, baskagge & high hat
Andrea Torres: bas
Sandra Windahl: Backup vocals
Christer
Musiksiten Joyzine.se kommer att ha full koll på festivalsommaren. Hos oss läser ni de fräsigaste konsertrecensionerna och djuplodande intervjuerna från de viktigaste arrangemangen.
Givetvis kan just ditt band, bolag eller verksamhet synas hos oss under den här blomstrande tiden på året...
Dessutom med: Dagliga recensioner av skivor och demos, spännande artistintervjuer, exklusiva tävlingar, spetsiga krönikor och myspacetips.
Verious is an upcoming act in the swedish indiepop/rock scene. So if you want to listen to some fresh and catchy tunes, just go to our site, listen and enjoy!
Vill du lyssna på fräsch och nyskapande indiepoprock från ett hårdsatsande band baserat i Stockholm? Gå isåfall in på vår sida, lyssna och njut och bli först i din vänskapskrets att upptäcka detta underbara band! /Verious
