MySpace a place for friends

About the new album "Crooked Life Straight World":

(In English for the Swedish speaking impaired)
Swedens TRAPDOOR FUCKING EXIT return from the studio triumphant with Crooked Life / Straight World, their third full-length album! Recording duties were once again expertly handled by Carl Vikman, who brings many of TFEs fine details directly to the surface, while still allowing the ghosts and live room-atmosphere to filter through. To say that this is TFEs finest moment is an understatement. Their songs are journeys unto themselves, filled with unexpected twists and turns, creative shifts, and exploratory melodic guitar passages... all backed up with intensely creative percussion that avoids showboating in favor of locking tight with the guitars. Top this off with Henkes distinctive voice, which often acts as a member of the rhythm section as well as taking the forefront. Throughout it all, TFE maintains the most unique and courageous musical vision. While some will cite influences as diverse as STOOGES, BLACK FLAG, and DRIVE LIKE JEHU, others will find touches of psychedelia and neo-prog rock. For those who dig even deeper still, every listen will reveal new discoveries. This is a wild ride, one devoid of pretension, yet firmly committed to art, all the while demanding a hungry ear.

(In Swedish for the English speaking Impaired)
Trapdoor Fucking Exit, ett av de mer egensinniga punkbanden i Sverige sen de bildades hösten -99, släpper ny platta den 42/13. Upp till knäna i obskyr svensk postpunk-historia (medlemmar från bl.a. Last Match och Ashram, som då det begav sig (läs: tidigt 90-tal) lyste vägen för många andra svenska hardcore- band, inklusive Refused) har de växt över 3 skivsläpp från den ettrigt spottande, hätska och bråkiga ångesten på den självbetitlade debuten till en genomgripande, orimlig och paranoid fullblodskris på nya plattan "Crooked life/ Straight world". Titeln i sig är ju en kompass. Precis som Rites Of Spring renoverade anslaget för både text och musik med sin känslomässigt överlastade punk i mitten av åttiotalet pågår hos Trapdoor Fucking Exit ett skrapande och ett hamrande på ungefär samma byggstenar. I Sverige är de dessutom märkbart isolerade på det bygget, vilket bara gör dängor som "Ride your pig", "Gratitude to gravity" och "Swastika heads" än mer väsentliga. De har, som alla de bästa banden i de här musikaliska trakterna, hittat ett eget utrymme mellan punk och rock. Jag säger så här: Om en fackla svävat i ultrarapid i en fallande bana genom ett post-punk-universum parallellt med vårat ända sedan den slant ur Greg Ginns hand nån gång i början av 1986, så är den i säkra händer nu.

PS. Greg Ginn var gitarrist och envåldshärskare i punkbandet Black Flag från Hermosa Beach, CA (1977-1986)