Swedish new-wave band founded in 1980.The video below is from a concert in Stockholm at Gärdet in 1986.
I det tidiga åttiotalets Stockholm rådde postpunk. Vi som inte bara känt oss aningen för gamla för att vara punkens första målgrupp, utan som också behövt lite tid för att ställa om från King Crimson, Robert Wyatt och Keith Jarret, för oss var åttiotalets början skördetid.
I något pressklipp läste jag att Commando Musse Piggs konsert på Kulturhusets "Ny scen" tidigt 1981 var efterlängtad av alla som var intresserade av ny musik. Jag minns inte varför jag var där, eller om jag hade längtat särskilt mycket, men jag minns att jag var helt oförberedd på vad jag fick höra. Inget svenskt band hade tidigare träffat mig så totalt ogarderad och med en sån kraft som Commando ("Musse" släpptes rätt snabbt, "M Pigg" något senare) gjorde. Det var som om just jag hade beställt detta aviga band för att passa in i min musikvärld. Den kantiga musiken, de svårfångade texterna, sjungna av en sångerska med ett register som fick håren att resa sig. Den, i mina ögon, nästintill medelålders gitarristen med kommunalgrå kavaj (ryktet sa att han var arkitekt - ofattbart coolt) hackande fram sina riff. Allt var perfekt. De närmaste åren såg jag Commando på: Ritz, Långholmen, Gärdet, Konstfack, Underground och möjligen något mer ställe. Sista gången jag såg dem var på en privat fest 1986. Genom åren hade några medlemmar bytts ut, kantigheten filats ner. Åren därefter tillbringade jag som småbarnsfar. Rockklubbesöken ströks från agendan jag smålyssnade på Commando på skiva och läste om deras framgångar i Tyskland.
När jag i dag hör på Commandos tidiga plattor slås jag av hur relativt ung rock- eller popmusiken var när postpunken växte sig stark. Det fanns gott om uttrycksmedel som ännu inte var använda. När de prövades gjordes det med en öppenhet och brist på respekt som fortfarande hörs. Kreativiteten kunde leda musiken i en mängd riktningar, risken för att bli anklagad för att vara pretentiös var liten så länge man hade en något så när klassisk rocksättning. Symfonirocken var fortfarande för färsk i minne för att stråkar, oboe eller en skog av synthar skulle kunna passera. Det var trots allt punkens "tillbaka till rötterna" som var grunden även för svenska "art"-band som Commando, ”Kai Martin och Stick” eller ”Elegi”.
En höstkväll på Medborgarhuset i Stockholm 2005 firade tidningen Schlager 25 årsfest. Många gamla band uppträdde. Vissa lät så där, några helt OK och ett lät alldeles enastående fantastiskt tajt och svängigt. Det var Commando.
Jag erkänner att jag kände en viss nervositet när de klev upp på scenen och jag erkänner att jag hade tårar i ögonen när jag hörde Eva Sonessons röst bära lika fantastiskt nu som då. De siktade mot stjärnorna och hade uppenbarligen kvar kraften att nå fram - tjugo år senare.
Gunnar Bolin Kulturredaktionen SR P1
29/11 kommer Deadbolt (US) till Sverige för sin enda spelning detta år och Satan Takes a Holiday (SWE) till Pluto!
Du kan köpa din biljett på Sound Pollution i Gamla Stan och på Pet Sounds på Södermalm, Stockholm men även på Tickster.com De kostar 160 plus serviceavgift, vilket torde vara runt 10 kr!
Adress: Lövholmsvägen 20, Gröndal, Stockholm. Ta tvärbanan till Trekanten.
Ålder: 18 år.
Tid: Ca 19.00-01.00 då det är måndag dagen därpå och många skall jobba!
Siktar mot stjärnorna får bli "kamp-låten" på min myspacesida inför GAIS-öis for the sake of the holy Mackarell...måtte de ge en victoria för grönsvart....Commando forever !!!!
Online Now!
