I studion: Mattias Bergqvist, Andreas Jeppsson, Pierre Lindsjöö, Fredrik Swahn, Erik Westberg, Magnus Jonson, Calle Bagge, Per Starrin, Anna Järvinen, Niklas Lundell, Håkan Åkesson, Paulo Vidal, Nicke Lund, Hanna Wingås, Stina Agnas, Hugo Waara, Anna Holm, Johan Klint, Erika Lundin, Amanda Hofman-Bang, Maria Holtinger, Emma Nordenstam, Paul, Erik, Ossian, Beatrise, Edit, Ruth, Helena Söderman & Stockholms Akademiska Orkester.
Live: MB, AJ, FS, EW, AHB, AH, JK, NLl, PV, HW, Jakob Haage, Mariana Silva, Therese Johansson, Robin Bergelt, Maria Eriksson, SAO..
Text & Musik Christopher Sander, förutom Mors lilla lathund, Fattig bonddräng & Kalle Teodor (Astrid Lindgren/Georg Riedel), Amen/Hey Man (Jason Pierce/Pete Kember), Sann kärlek hittar dig till slut/True Love Will Find You In The End (Daniel Johnston), Caroline (Jag såg dig) (Jonathan Cohen/Christopher Sander/Arr: Jeppsson).
Omslagsbilden till albumet (båten i solnedgången) är tecknad av den talangfulla artisten och konstnärinnan Anna Järvinen.
”Blir man inte trött på alla skyltar överallt, på alla namn”, sa Christopher Sander i en intervju för några år sedan när det skulle skivdebuteras och bli mediesamling vid pumpen. Bandet hette [ingenting] och det kunde såklart missuppfattas som både kokett och pretentiöst hos de som intresserar sig mer för att avläsa än läsa. Själv förstod jag det som ett uppriktigt känt motstånd, ett motstånd mot en överallt närvarande marknadsekonomis klåfingriga behov av varuetiketter, mot kravet på att konstens utövare måste privatisera sina narcissistiska sår för att vi andra som konsumerar dem ska kunna fortsätta ljuga om vår egen förträfflighet. Hakparenteserna kring [ingenting] tog jag inte heller för en tillfällighet. De indikerar att någonting som upplevs som mindre viktigt uteslutits, i det här fallet bandnamnet, inget mindre än ett morfem i marknadsföringsspråkets grammatik. Obegripligt kan tyckas i en värld där man inte upplever någon motsättning mellan att dela med sig av och att sälja, där vi lär oss att avläsa varandra, våra identiteter och bevekelsegrunder som genom ett skyltfönster, som försäljningsobjekt fabricerade efter noggranna riskkalkyler och andra spelteoretiska överväganden, där det viktiga inte är vem man är utan vem man vill framträda som, där Descartes ergo sum är ett: Jag säljer, alltså finns jag.
Christopher Sander har sedan dess inte lämnat mycket till biografiska spår efter sig, och det rör sig inte om en pose, det handlar om helt andra saker, i slutändan om en etisk men också estetisk hållning, en premiss för ett originellt konstnärskap; för vilket målet inte är att inmuta någonting eget, privat - tvärtom, det är allmänning han med sina texter, sin röst och sin musik bryter mark för.
Det själslandskap han öppnar åt oss på albumet ”HEJ HÅ!” är ett landskap avskrapat ner till existensens fundament. Kvar finns grundämnena. En bro, en flod, en katt, en båt, ett skepp, vinden, vågorna, havet, stenarna, moln, måne, lågor, ljus, en bur, en mur. Poesins elementarpartiklar. Stockholm skymtar ibland, i tegelstenshus eller i en trasig gatlyktas ljus. Det är ”ord som alla har någon referens till”, som han sa i en annan intervju. En språkets allmänning alltså, fjärran från det esoteriskt bundna och – än en gång – det privata.
Det är en sorts mörka, marinblåa psalmer han skriver Christopher Sander. Här sjunger en livskänsla djupt präglad av förlust. Och ur denna, som en motkraft, växer drömmen om ett annat liv, en annan värld, andra möjligheter, en bön. Men Gud finns inte här, det är tomrummet efter honom som tillropas. Längtan bort är samtidigt längtan hem och hem är alltid någon annanstans, ”varsomhelst”, som det heter i Vid en flod.
Texterna må vara biografiskt spårlösa, men de är sångtexter och som sådana först och främst material för en röst. Och en röst är alltid ett vittnesmål om en kropp med ett bestämt kön, en bestämd ålder, placerad i en viss tid; en kropp är ofrånkomligen förbunden med en person och en biografi. Det är i samspelet mellan rocktexten och denna kropp den roll uppstår genom vilken det i vår kultur är tänkt att rockstjärnan ska stråla. Något som för många artister inte tycks innebära någon nämnvärd konflikt. Själv har jag alltid intresserat mig för de andra, för dem som besvärats av denna fordran och som tycks göra vad de kan för att sätta sig på tvären, genom tjurighet, bortvändhet, marknadsmässigt självmord, i dem spirar en sorts leda, en ovilja att sjunga, för dem är rösten inget man gör sig intressant med, den är det spädbarnsskrik, det SOS med vilket vi spolas i land på stränderna i dessa ogästvänliga trakter, vårt rop i öknen, den står till mänsklighetens förfogande för att vittna om dess namnlösa lidande, för dem är rösten ingenting den enskilde sjunger med, utan genom vilken man blir sjungd. Häri finns ett motstånd som grundar sig i en känsla av att inte vilja stå i vägen för de meddelanden man upplever sig vara en kanal för, inte blockera den väg ut som man anser sig ha till uppgift att uppfinna (Hjärtat slår sällsynta slag), och att det är detta vägarbete som är det viktiga, allt annat oväsentligt. En sådan artist, fast artist är nog fel ord, konstnär, konstutövare, vägröjare (för nietzscheanskt) – vägarbetare, en sådan vägarbetare är Christopher Sander i mina ögon. Och sen är han en vän också, fast det är någon annanstans.
Nog ordat. Det här är först och främst ljud som ska genomsjunkas med slutet öga och vidöppet öra. Sätt på plattan, lasern mot hjärtat. Det gör ont att lyssna på Christopher Sander. Det är sorgligt, ibland på gränsen till det outhärdliga. Det är inget lyckopiller. Men den som lyckas skapa språk för sorgen skapar också språk mot den. Därför finns det oändligt med tröst att få här.
Sjunk till din egen botten, kära lyssnare, den är allas.
BOKA CHRISTOPHER - SJÄLV ELLER MED BAND, AKUSTISKT MED STRÅKKVARTETT ELLER ELEKTRISKT & BUBBLIGT. KONTAKTA: ola@luger, oskar@luger eller
ankaretsthlm@gmail.com
tack för vänskapen! Gillar verkligen din musik! Både solo och i ingenting! Lyssna gärna på våra låtar, vi har bland annat spelat in en halvdan version av äppelöga! / Jonatan
