MySpace a place for friends

click image to purchase this debut album released independently in May 2007!

1. Make it through this winter

2. Beauty gets in

3.Waking up to this

4. Join their war

5. In the area (unspoken of)

6. Onto dirty sheets

7. For so much more

8. Thick up in it

9. Where your love greens

10. Emelie

11. Secluded Ruins

12. From her ocean floor

"Jacques är precis vad som behövs- någon som kan blanda soul och pop utan att allt blir falsettmissbruk á la Moneybrother. Samtidigt känns han nära besläktad med en herre som Lars Bygdén, med båda fötterna djupt förankrade i myllan och en röst som känns så där förtjusande hemtrevlig. En röst som är på riktigt, med väl sammanhållet låtmaterial. Lagom mycket tamburiner och upptempo för att vara en perfekt söndagsfrukostskiva. Jag kan inte värja mig. Jacques Labouchere självbetitlade album gör mig glad och positiv. Några låtar in på skivan faller Jacques in i något slags godmodig lunk som förvisso är behaglig, men som har svårt att hålla intresset fullt lika högt. Efter nog många genomlyssningar framstår dock den här skivan som en gammal god vän, en sådan som man vet att man kan vara ifrån i tio år utan att något har förändrats när man ses nästa gång. En sådan som man trivs så fruktansvärt bra med".

Jacques Labouchere har gjort en sjuhelsickes resa. Han har prövat lyckan på alla håll. Och ingenstans har han känt sig så väl mottagen som i Göteborg. -Det här ät mitt hem nu, säger han. Jag ska ärligt säga att det inte är lätt att hänga på när Jacques Labouchere drar igång en sanslös svada i luren. Han är från USA, bor i Göteborg och har precis släppt en soloplatta på eget bolag. Så mycket har jag förstått. Resten får bli rena chansningar. Eller inte riktigt, jag tror att jag har lyckats återskapa hans story i det stora hela.

Det är onsdag efter lunch och denna dag är den första Jacques känner sig lite utvilad efter helgens releasespelning på Sticky fingers. En bra spelning, men också en del tjafs om gage efteråt. Tjafs som hör branschen till, något man tycker Jacques borde lärt sig. -Jag lär mig nog. Men så är jag så naiv att jag glömmer bort det igen, säger han. Resan inleddes när han som 15-åring flyttade från New England norr om New York till London och fick se en exploderande musikscen i Camden Town. Suede, Jarvis Cocker och en massa andra indieidoler gjorde sitt bästa för att överglänsa varandra. Jacques fann suget efter musik och sedan dess har han inte kunnat hejda sig. trots att han flera gånger velat.

-Ja, jag har lagt av ett antal gånger. Tänkt att "nu får det vara nog" och tagit jobb i en affär. Men så har jag flyttat och funnit en plats i en ny stads musikliv. Bara för att tröttna igen och flytta vidare, berättar han intensivt. London, Boston, Los Angeles, Washington DC, Baltimore. Han har varit i alla städer. Och nu senast, har han hamnat i Göteborg. Naturligtvis var det kärleken som drog, men när förhållandet tog slut har Jacques valt att stanna. -Jag ser Göteborg som mitt hem nu och för all framtid. När han studerade svenska träffade han andra musiker att spela med, bildade bandet Ghost Dance Disturbance som sedemera splittrades och när han gjorde ett av många framträdanden som gatumusiker träffade han Anders Molin från Detektivbyrån.

Anders bror Martin har en studio och det är i den Jacques spelat in sin fulländare. På rekordkort och intensiv tid. -Äsch, på 60-talet gjordes alla plattor på en vecka, säger han. Skivan innehåller gitarrdriven popmusik med rötter i Beatles och kanske framförallt George Harrisons 70-tal och som stort fan blir Jacques mycket stolt över liknelsen. Texterna handla om hans första tid i Göteborg och de flesta av dem är fulla med hopp. Inte så underligt med tanke på hur bra han trivs med livet i stan. -Det här är första gången jag verkligen känner mig välkommen till en stad och musikscen. De allra flesta musiker här har lagt tävlandet bakom sig och försöker stötta varandra. Det har jag aldrig vart med om förut.

Monthly Magazine Novemeber 2007

By: Hjörtur Einarsson

The other day I came across a wonderful CD called Jacques Labouchere. It bears the French name of it’s creator who is an American living in Göteborg. Jacques Labouchere makes simple, melodic songs about love and life. Modest and ambitious at the same time. If I’m forced to make a comparison I would say very much in the spirit of Damon Gough. I sat down with Jacques at Språkcaféet the other day where we talked about his music and the life in Göteborg:

"I came here almost two years ago. I was studying Swedish in the beginning because I couldn’t get a work permit. I then found myself playing in the streets to make money. I started working with different bands in town but I hadn’t really thought of getting into recording. But last winter I talked to Martin Molin from Detektivbyrån and said: Let’s get together. Originally it was supposed to be a solo album; just me and my guitar but in the seven days we recorded it, it became a full instrumentation. We also asked Anders Thunarf of the Oholics to play sitar on couple of tracks."

Monthly: You made it in only seven days?

"Well we spent some weeks planning, you know, getting together and talking about it, Martin and myself. But he’s so busy recording and then of course with Detektivbyrån so we put aside seven days and then we had three days mixing and mastering."

Monthly: I heard someone have been comparing you with George Harrison...

"Yeah! That makes me very happy, it’s a huge compliment. I don’t know about that though. I have always been a Beatles fan and I’ve always loved Harrison’s songs. But I was pretty much raised on the Beatles. Evan Dando from Lemonheads is also a really big influence of mine. But I love so much music. You know – you want to sound like a certain band and you say: I want to capture this sound. But while doing that you completely destroy every option of a song just happening. So I don’t know about influences but that’s a wonderful compliment. Lou Reed is also one of my main attractions. I love the simplicity of his songs and the presence they embody".

Monthly:Tell me about Göteborg...

"I think it is a very warm and friendly city. I read an article in the NY Times where they said that Göteborg is the hippest, coolest place in the world, and I was telling everybody that at the time when I moved here. Not because I was living here but because I started to meet some great musicians, like Detektivbyrån and Oholics. People who wanted to create a community where there wasn’t so much of a competition. You know, bands that wanted to get together and help to promote and support one another whether it’s getting upon stages and playing an extra instrument or just being up there in the front row and bringing more people out. I think that the town is really nice in that sense for the artistic community and everybody being so supportive of one another."

Monthly: You’ve been making music and playing around town. What’s your favourite venue to play?

"I think the best venue is Pustervik. And it’s world renowned! I know a lot of touring acts from the US, friends from bands that always mention it as the best venue in Sweden. I don’t know much about the clubs in Stockholm, but in Göteborg I think definitely Pustervik. And I think one of the best culture clubs / club nights to go to in town is Koloni. It brings a great mixture of bands from many different countries, people that you’ve never heard of so you never know what to expect when you go to a night at Koloni."

Monthly: But you’re settling in Sweden?

"Yes, this is definitely my home. I have thought about it many times if I could move back to the US but there is nothing really there for me any more. I am very happy here and I’ve met so many great friends. In Sweden everybody is such a great listener and communicates so much better than in America. You know, in the States you can express your opinion but it always turns into an argument. Here people tend to listen more – I think it’s more of a European thing. But I want to make it more of a home here and try to make more of an effort to speak the language. I’ve only been here two years and it takes a longer time than that…"